Fotbollen tar sig ofta religiösa uttryck iItalien och inte bara där. Att få sekulariserade britter att samlas, sjunga och be tillsammans har endast fotbollen lyckats med i stor skala. Italien är ett katolskt land och nästan hela befolkningen är aktivt troende katoliker. Italien är även det land där påven vistas. Söndagen är dagen för de religiösa ceremonierna i kyrkan men söndagen är också den viktigaste matchdagen i Italien.
Italienarna följer sitt lag till döden, de är med andra ord trofasta. De tror på sitt lag och ser på de bästa spelarna som gudar eller åtminstone halvgudar. De tar sig till jättelika byggnader för att tillbedja sitt lag tillsammans. Där sjunger, hoppas och förundras de. De fylls av helig ande eller stolthet över vad deras lag åstadkommer på planen. Ibland förtvivlar och gråter de, men de förlorar sällan tron och hoppet på att deras lag kommer att prestera bättre nästa söndag.
Många italien
are anser att fotboll är ett medeltida italienskt spel, som engelsmännen förvisso tog till sig och utvecklade en smula för att sedan exportera tillbaka till Italien. Den katolska kyrkan var viktig för att sprida och stärka fotbollskulturen i Italien. På landsbygden fanns det inga möjligheter att skaffa en plan och tränare. Det blev kyrkans folk, ofta prästen själv, som åtog sig tränarsysslan för de unga männen. En plan kunde alltid ställas i ordning på ett fält i närheten av kyrkan.
Som i alla latinska länder är fotbollsintresset i Italien närmast en mani. Man föds in till supporter i familjens lag. Man går på så många matcher man kan, absolut alla hemmamatcher. Man älskar sitt lag passionerat och ser matchen på söndagen och talar sedan om matchen resten av veckan. Italien är landet för starka känslor, vare sig det handlar om religion mat, musik, design eller fotboll.
